Dopet och namnet

… Men namnet då?

De flesta av oss associerar dopet med att ge namn åt någon. Men det stämmer inte. Namnet är förvisso viktigt i dopceremonin, men bara på det sättet att prästen uttalar barnets namn högt i kyrkan för att på det sättet göra tydligt att en ny liten människa just blivit en del av församlingens liv. Att uttala barnets namn är i någon mån en ”presentation” av barnet för församlingen, om man så vill.

Men det är också en underförstådd uppmaning till församlingen att därmed också ta ansvar för och måna om den nya lilla medlemmen. Oftast är det ju vid dopet också första gången som barnet har en roll i ett officiellt sammanhang och blir på så sätt introducerad in i ett större sammanhang än den egna familjen och vänkretsen. När prästen håller barnet och stryker vatten på dess huvud så säger han eller hon inte ”Jag döper dig TILL Anna Sofia ….” utan helt enkelt: ”Jag döper dig, Anna Sofia Karlsson, …”

Dopet är alltså inte namngivning. Sitt namn har ju barnet redan fått för länge sedan: av sina föräldrar – och sedan dessutom inrapporterat och godkänt i ett beslut från folkbokföringsenheten på skattemyndigheten!   

Varför får de flesta barn fler än ett namn? Ja, förr i tiden såg man det som en form av skydd. Om barnet blev allvarligt sjukt kunde man alltid byta namn, så kanske inte det onda skulle hitta barnet igen! 

Barndop.nu, dancing baby… "Pippilotta Viktualia Rullgardina Efraimsdotter Långstrump" …