Skrock om dop

Skrock om dop

I gamla tider fanns hur mycket knytt och otyg som helst att ta hänsyn till, och skrock var viktigt för att skydda sig eller helt enkelt bättra på sina chanser till lycka. 
I boken ”Livets fester” skriver författarna Karin Alfredsson och Barbro Henning om allt skrock som förr omgärdade dopet: 

Dopvattnet måste behandlas på rätt sätt.
OM det skulle hällas ut med vänster hand riskerar barnet att bli vänsterhänt (…hm…och?…).
Kastas vattnet högt i luften blir barnet långt och ståtligt.
Kastas det långt bort kommer barnet att få resa mycket.
Häll dopvattnet i högt gräs och barnet får långt hår, eller varför inte i krusbärsbusken för då blir håret lockigt!
Och dricker mamman av dopvattnet kommer hon ofelbart att få fler barn.
Annars ansågs dopvattnet bra mot reumatism, dålig hy, sängvätning, slöa knivar – ja, möjligheterna var oändliga!

Men det var inte bara dopvattnet som hade smått magiska krafter. Gudmodern gjorde klokt i att före dopet sätta sig på en sten och äta knäckebröd, för då fick barnet starka tänder.
Och en så enkel åtgärd som att hon klättrade upp på en stege med barnet i famnen befriade barnet från svindel för all framtid.
Ett barn som på sin dopdag fick ta i verktyg eller djur blev en duktig yrkesman inom det område som föremålet hade anknytning till. 
En bit bröd i handen på barnet var ett enkelt sätt att se till att barnet aldrig någonson skulle sakna mat att äta.

Att dopet var en viktig dag i en familjs liv är tydligt när man får en glimt av hur mycket ritualer det omgärdades av. Alfredsson/Henning avslutar sin trevliga skrock-genomgång med att konstatera: ”Det enda vi fortfarande är alldeles säkra på är att det barn som möts av glada föräldrar, släktingar och vänner, till exempel vid ett trevligt dop/namngivningskalas, har goda förutsättningar för framtiden.” Så sant, så sant …