Dopet historiskt

Förr gick det undan. 1686 års kyrkolag slog fast att barn måste döpas innan de blivit 8 dagar. Barnadödligheten var hög, men också friska barn måste skyddas från en massa ont som folksägen hade tankar om fanns.

Förr såg man kanske dopet som en ännu viktigare symbolhandling för att säkra barnets väl och ve.
Ett barn som avled innan det hann döpas riskerade att hamna utanför Guds omsorger i himlen, trodde man, eftersom ”bron” till gud inte hade skapats genom dopet. Ett barn som var svagt efter förlossningen höll man därför ofta nöddop för. Det var dop som skedde helt utan att man hann organisera någon gudstjänst i kyrkan eller bjuda in vänner och bekanta, utan prästen tillkallades i all hast och ceremonin skedde kanske på sängkanten helt utan onödiga krusiduller och med stor oro för barnet.
 
Förr i världen fanns det också en föreställning om att de små barn som hann avlida innan de döpts kunde komma tillbaka och spöka för människor. Deras själar hade aldrig fått ro, trodde man, eftersom dopet aldrig skett. Det ryktades om att människor hade väckts mitt i natten av att en liten barngestalt stod bredvid deras säng eller ibland flera barn som dansade i en ring i rummet. Ofta sades barnen ha viskat eller ropat något som anspelade på det uteblivna dopet, kanske i stil med ”jag har inget namn” eller ”ge mig namn”.
Som tur var hade man en enkel lösning på detta ytterst sorgliga spökeri:  den som mötte ett sådant litet barnspöke behövde bara säga: ”Du kan få mitt namn! Du ska heta Karin (till exempel)”. Sorgen hos det lilla odöpta barnspöket ska då ha förbytts i salighet och gestalten ska ha försvunnit och fått frid och behövde aldrig spöka igen! 
 

Dop när det är bråttom: Läs mer om hur nöddop går till i dag.    

Be Sociable, Share!

Comments are closed.