Förr sa man gudmor och gudfar men nu heter det faddrar enligt kyrkans terminologi. Men ni väljer naturligtvis att kalla det vad ni vill själva i relationen med ert barn och faddrarna. Många vill hellre kalla sig för gudmor och gudfar. Kanske är det en påverkan från den engelska och amerikanska språkbilden där det ibland talas om ”Godmother” och ”Godfather” i filmer. Egentligen är gudfar och gudmor ganska fina ord. ”Jag är som en extraMAMMA till dig, fast jag har ett särskilt ansvar för att vara en brygga mellan dig och GUD” ungefär.
Många barn i dag har vuxit upp med Harry Potter. Harrys gudfar spelar en oerhört viktig roll för den föräldralöse Harry. På det sättet har större barn förmodligen en föreställning om vilken sorts relation man kan ha till en gudfar. Någon som hjälper en och månar om att man har det bra och finns där när inte mamma och pappa gör det.
En annan referensram är att många barn i dag också får erfarenhet av faddersystemet i skolan: att äldre elever får ansvar för att hjälpa yngre elever att komma in i hur skolan fungerar. Där ska faddern vara en guide, en hjälpande hand och en trygghet om skolan känns stor och förvirrande och lite skrämmande. Det är också en fin parallell till dopets faddrar och deras uppdrag.
Fråga: Blir den fadder eller gudmor jag väljer automatiskt den som får ansvar för mitt barn om något skulle hända mig?
Svar: Nej. I dop-fadderns roll och uppdrag finns ingenting som har beröring på vad som händer ditt barn om ni som föräldrar skulle förolyckas. Det är något som du får hantera i ett testamente eller genom att vidtala en vän eller släkting om du är mån om att det ska vara ordnat. Det ansvaret har ingenting med dopet och fadderskapet att göra.